Hoppet om glädjen.

Dagarna upp till själva testdagen så fortsatte jag ta ett gravtest varje morgon och för varje dag så blev strecket mörkare och mörkare. Vilket självklart gjorde oss glada, samtidigt som vi knappt vågade tro på det. Tankar som "när kommer det släppa?" fanns närvarande hela tiden och jag vågade inte vara fullt ut glad. Sen kom själva testdagen - en dag som är hoppet om glädjen men som samtidigt är fylld av skräck och rädsla.

Och denna gång så stannade pyret kvar även på testdagen, så vi fick se orden gravid. Magiskt och overkligt.

RMC bokade in en tid för att vi skulle komma dit i vecka 8 och nu kom nästa moment - att våga tro att den lille skulle stanna och att vi skulle få se ett hjärta som slog på ultraljudet när vi var på plats i Malmö. Så jag fick fortsätta med alla mina mediciner för att skapa en sån bra miljö som möjligt, vilket gav mig hopp. Men tyvärr inte tillräckligt för att jag skulle våga slappna av och bara vara. Utan jag fortsatte ta test varje morgon och nu handlade det om att hela tiden jämföra mot testdagens styrka på strecket - var de lika starkt eller har pyret släppt taget och att jag kommer få se hur det blir svagare och svagare?

Hoppet om glädjen.

Dagarna upp till själva testdagen så fortsatte jag ta ett gravtest varje morgon och för varje dag så blev strecket mörkare och mörkare. Vilket självklart gjorde oss glada, samtidigt som vi knappt vågade tro på det. Tankar som "när kommer det släppa?" fanns närvarande hela tiden och jag vågade inte vara fullt ut glad. Sen kom själva testdagen - en dag som är hoppet om glädjen men som samtidigt är fylld av skräck och rädsla.

Och denna gång så stannade pyret kvar även på testdagen, så vi fick se orden gravid. Magiskt och overkligt.

RMC bokade in en tid för att vi skulle komma dit i vecka 8 och nu kom nästa moment - att våga tro att den lille skulle stanna och att vi skulle få se ett hjärta som slog på ultraljudet när vi var på plats i Malmö. Så jag fick fortsätta med alla mina mediciner för att skapa en sån bra miljö som möjligt, vilket gav mig hopp. Men tyvärr inte tillräckligt för att jag skulle våga slappna av och bara vara. Utan jag fortsatte ta test varje morgon och nu handlade det om att hela tiden jämföra mot testdagens styrka på strecket - var de lika starkt eller har pyret släppt taget och att jag kommer få se hur det blir svagare och svagare?

3 aldrig blir 4:a?

En fråga som jag fått efter alla syskonförsök är hur vi tänker kring nästa steg:

Ska vi fortsätta försöka och göra fler IVF:er eller har vi funderat kring adoption eller surrogatmamma? Eller är det så att vi har satt ett stopp där vi ger upp och kommer till ro med att det inte blir ett syskon - att 3 aldrig blir 4:a?

Lilla familjen Hell 2015

Och jag tycker det är en sån svår fråga, för även om hjärnan säger att NEJ nu får det vara nog med IVF-försök så skriker hjärtat efter fler försök för man kan inte veta om nästa gång är gången vi lyckas. Så jag tror aldrig jag låtit eller låter mig själv tänka på alternativen fullt ut, för när det sker så är möjligheten att få bli gravid borta. Och jag vill inte det. Så jag skyddar mig själv genom att inte låta frågan komma nära mig. Jag skyddar mig själv genom att inte ge något svar utan pratar om här och nu - att jag inte kan tänka sen i den här processen. För drömmen om en liten till den är så stark och jag är inte beredd att ge upp den.