Att vara förälder.

När jag var gravid så skrev jag en lista som jag valde att kalla för "att vara förälder", och jag kollade igenom listan för 1 år sen för att se hur verkligheten blev. Men då var han lite väl liten, så det gick inte alls att se på listan på rätt sätt men nu när Bernhard är 1.5 år så känns det som att jag kan kolla igenom den och se vart jag är idag. 

- Att vara förälder -
 
 
Där punkt nr 7 skrevs dit när Bernhard väl var här
 
 
*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*-*
 
1. Jag är en riktig hönsmamma - min lillebror brukar skoja om hur jag reagerar på allt när det gäller Bernhard. Och jag skrattar när han härmar mig, och det ger mig en påminnelse att våga vara lite mindre hönsig. Men där är Jeppe min motsats och är inte i närheten av att vara hönsig. 
 
2. Här står jag fast vid att jag tycker att man ska våga uppfostra sitt barn, vilket jag faktiskt gör. Jag vill exempelvis att Bernhard ska veta att man inte kan få allt genom att gnälla. 
 
3. Det här har vi jobbat med sen Bernhard föddes, så här är vi faktiskt duktiga. Visst kan vi bli bättre, men vi har grunden - utan tvekan.
 
4. Här faller jag ibland, för jag är bara människa. Men jag tycker faktiskt att jag är duktig och jag tycker att jag ser Bernhard. Sen kan han gnälla fast jag ger honom uppmärksamhet och ser honom, men det är väl en del av att vara barn.
 
5. Jo, men här kan jag klappa mig på axeln för jag ÄR en glad mamma. 
 
6. Jag tycker att jag och Jeppe är ett bra team. Vi vill samma saker när det gäller Bernhard.
 
7. Det här med att utmana sig själv, höja ribban och skapa ett nytt normal tillstånd tycker jag att vi gör ofta. Jag är noga med att inte tappa bort mig själv. Och där hjälper jag och Jeppe varandra - påminna och puscha varandra. 
 
Våran lilla B i vecka 20

Lillebror Kasper.

I förra veckan kom Jeppes lillebror hit och hälsade på - han och hans Maja ska ju snart iväg på ett nytt äventyr och han ville hinna ses innan dom åker. Vilket vi är så glada för. Han och Jeppe har en sån fin relation och han är även Bernhards gudfar. 

 
Tanken var ju att dom skulle till Australien igen, men dom börjar på Nya Zeeland då dom inte kunde få ett arbetsvisum än. Dom har arbetat för lite utomlands för att bli godkända (om jag förstått det rätt), så då försöker dom få ihop den tiden genom denna resa. Samtidigt som dom gör det för att uppleva ett nytt äventyr. 
 
Så i lördags när vi sa hej då vid tåget, så kändes det lite som 2014 när vi vinkade hej då på flygplatsen. 
 
 
drömresan får vänta tills dom är på plats i Australien och så får vi sikta oss in på att besöka Nya Zeeland i vinter istället. 

#Tbt till en fotomånad.

Jag älskar att jag har bloggen - den får hjälpa mig då jag har ett väldigt dåligt minne. Kanske världens sämsta till och med. Så när jag inte minns, så behöver jag inte fundera - utan jag bara går tillbaka i arkivet. Och igår satt jag och kikade tillbaka på vad jag gjorde i februari för 1 år sen. Att titta tillbaka 1 år i tiden tycker jag är kul för det kan peppa om man behöver se hur långt man kommit samtidigt som det ibland bara kan få en att tänka på bra minnen. Eller så kan det få en att minnas att man tappat nått man tyckte om. 

Och i februari 2016 så fyllde jag bloggen av

när jag fotograferade "i väntan på bebis" bilder. 

 
Jag hade provat att göra "ett foto i timmen" inlägg i slutet av januari, vilket jag testade igen i februari. 
 
 
Jag fotograferade min brorsdotter, kusin vitamin Majken. 
 
 
Jag fotograferade Etienne inför hennes 3 års dag, något jag gjorde både inför hennes 1 och 2 års dag också. 
 
 
Så för 1 år sen så fotograferade jag mycket mer än vad jag gjort hitills i februari i år - det är nästan så man kan tro att jag hade fototema i bloggen för 1 år sen. Visst bloggade jag om annat också, men det var mycket fotograferingar. Och när jag tittar tillbaka så inser jag att jag borde fotografera mer, för det är ren och skär glädje - det hade lätt hamnat i kategorin vardagsglädje. 
Powered by Jasper Roberts - Blog