Vuxit som person.

För ca 10 år sen så fick jag uppleva panikångest och ångest för första gången, vilket var otroligt obehagligt och det tog mig ganska många år att kliva ur det och börja leva som vanligt istället för att leva genom min ångest. Jag har skrivit om det ur en annan synvinkel tidigare, ni hittar det här. Och nu när det gått så lång tid sen min första ångestperiod så har jag mer oros tankar, då jag hittat ett sätt att hantera det. 
 
Men sen så kom det helt plötsligt smygandes och det hoppade på mig när jag minst anade det. Det var i början av oktober och jag satt i bilen på väg mot jobbet. Det tar mig ca 60 min att köra till jobbet och när jag hade typ 15 minuter kvar så bara vänder allt - jag blir illamående, händerna domnar bort, det kommer som ett tryck över bröstet och jag får en rejäl panikångestattack. Så jag tryckte på bromsen, svängde om och börjar köra hemåt. Där och då trodde jag att jag var på väg att bli magsjuk och jag trodde det var därför jag mådde som jag gjorde.
 
Men sen när jag skulle köra bil igen 2 dagar senare så blev det likadant, och då förstod jag att ångesten var tillbaka i fullt format. 
 
(null)
 
Och att få panikångest när jag körde bil va så hemskt. Jag gjorde allt för att fokusera på körningen och jag körde extra långsamt - jag hade ALDRIG kört om jag trodde jag va farlig i trafiken. Vid första tillfället ringde jag tex Jeppe också och sa att om det krävs så ställer jag bilen så får du hämta mig. Men jag tog mig hem - det tog mig ca 1 timme och jag fick stanna en gång och gå ur bilen men jag tog mig hem. Andra gången förstod jag var det va och då fick jag lov att andas och hantera det. 
 
Efter de här bilturerna så har jag blivit lite nojig när det gäller att köra bil själv, för jag vill inte uppleva det där igen. Det var liksom stundtals som det kändes som att jag klev utan för min egen kropp och allt var så overkligt. Men trots att jag är nojig så kör jag bil, skillnaden är bara att nu är jag medveten.
 
(null)
 
Jag är medveten om vad som kan ske om jag är i riktig obalans och att jag måste ta det lugnt och vara i stunden så att jag minimerar riskerna att hamna där igen. Och jag är faktiskt stolt över mig själv - ja menar, för 10 år sen så slog det mig hårt och att komma tillbaka tog sin tid. Den här gången får jag svart på vitt hur långt jag kommit när det gäller just allt kring ångesten och att jag har vuxit som person. 

Kärleksförklaring ♡

Jag har ju tidigare berättat om min emetofobi och hur jag kämpar med den i min vardag. Något Jeppe är medveten om - han vet om min rädsla och att jag har ångest kring det. Men låt mig nu berätta hur fantastisk den här mannen är - mannen i mitt liv. 
 
I lördags kväll hade jag super ont i magen och ångest, panikångesten smög sig på. Jeppe försökte förstå vad jag behövde för att må bättre, så jag bad honom prata med min mamma - hon har ju varit med tidigare. Och när hon svarar i telefon och Jeppe säger hej till henne så börjar jag kräkas - ångesten är ett faktum och jag får fram några "hjälp". 
 
Min ångest och panikångest bygger på att jag är rädd för att dö av att jag kräks. Kanske låter helt konstigt, men så är det. Och när jag blir rädd så börjar jag hyperventilera, vilket gör att jag känner mig svimfärdig vilket landar i att jag tror att jag ska svimma, slå i huvudet och dö. Eller att jag ska kräkas så mycket så att jag inte hinner ta ett andetag, vilket slutar med att jag dör. Alla vägar leder till att jag kommer att dö. Och skräcken är delvis att vara själv så att jag inte kan få hjälp samtidigt som jag är rädd för att någon ska vara där, då det är att verkligen visa en mindre trevlig sida. Så en förbannad paradox. 
 
Mamma sa till Jeppe att det jag behöver är att han finns där. Vilket han fanns tills det var över. Jag spydde några gånger under kvällen och varje gång fick jag panik. Och han satt brevid mig hela tiden och bara fanns där. Pratade lugnt och sansat med mig när jag började hyperventilera. Baddade min panna. Han fick mig att känna att jag inte var ensam samtidigt som jag inte behövde skämmas trots att det var mindre trevligt. 
 
 
I år är vårt 6:e år tillsammans, men Jeppe har aldrig fått se mig ha ångest såsom jag hade i helgen. Han har ju förstått att jag har den här fobin, men jag tror att han efter i helgen förstår mer vad det innebär att ha emetofobi. Jag sa till honom där och då, att det han gjorde för mig kommer göra stor skillnad för min fobi. Det han gjorde för mig var den finaste kärleksförklaringen någonsin ♡

Ångest.

Jag vill dela med mig av något - något jag vill att ni ska veta. För efter jag berättade om min emetofobi så har jag inte skrivit om det mer. Men det betyder inte att det är över och förbi ...

Sen några veckor tillbaka så har jag haft ångest på daglig basis. Vissa dagar mer och andra mindre. Jag vet exakt vad det beror på, och det handlar enbart om vabruari och min emetofobi. Men trots att jag har full koll på orsaken så har jag just nu svårt att dämpa den ändå. Och just nu så äter den upp all min tid. Den är så jobbig att jag är helt slut när dagen når sitt slut och jag avskyr att det logiska inte spelar någon roll. Jag försöker tänka logiskt men det spelar ingen roll. Och den andra delen av att jag är helt slut, är att jag sköter livet med jobb och familj. Det påverkas inte på så sätt. För det vägrar jag. 

Så jag sliter med ångesten. Och jag sköter livet. 

Sen så vill jag helst inte prata om att jag har ångest, för det ger mig just nu bara mer ångest. Så jag försöker stänga av och sätter på mig dom "glasögon" som jag ska ha (det kan vara jobb/kollega eller mamma eller fru osv) och jag gör det bra. Ångesten finns där men det påverkar inte. Eller jo, det påverkar mig men ingen annan. När jag ser bilden nedan (som är från förra veckan tror jag) så tycker jag att man ser hur slut jag är. Och jag själv kan se ångesten i mitt ansikte.

 
Så förra helgen så behövde jag verkligen tvinga mig själv att försöka kliva ur ångesten så mycket som det bara gick. Att varva ned, ta det lugnt och bara vara. Inte tänka så mycket. Vilket jag stundtals lyckades med. 
 
 
Men ångesten och fobin är ingenting som försvinner, utan det är något jag lär mig att leva med och hantera i mitt liv. Vanligtvis är det inte alls så här mycket, utan vanligtvis jag är medveten om att ångesten kan slå till och jag jobbar dagligen med mig själv och hur jag tänker. Men just nu jobbar jag med att komma ur den här onda cirkeln och komma till en plats där allt inte handlar om att försöka fly. Fly från tankar som är ofrivilliga. 
Powered by Jasper Roberts - Blog