Kärleksförklaring ♡

Jag har ju tidigare berättat om min emetofobi och hur jag kämpar med den i min vardag. Något Jeppe är medveten om - han vet om min rädsla och att jag har ångest kring det. Men låt mig nu berätta hur fantastisk den här mannen är - mannen i mitt liv. 
 
I lördags kväll hade jag super ont i magen och ångest, panikångesten smög sig på. Jeppe försökte förstå vad jag behövde för att må bättre, så jag bad honom prata med min mamma - hon har ju varit med tidigare. Och när hon svarar i telefon och Jeppe säger hej till henne så börjar jag kräkas - ångesten är ett faktum och jag får fram några "hjälp". 
 
Min ångest och panikångest bygger på att jag är rädd för att dö av att jag kräks. Kanske låter helt konstigt, men så är det. Och när jag blir rädd så börjar jag hyperventilera, vilket gör att jag känner mig svimfärdig vilket landar i att jag tror att jag ska svimma, slå i huvudet och dö. Eller att jag ska kräkas så mycket så att jag inte hinner ta ett andetag, vilket slutar med att jag dör. Alla vägar leder till att jag kommer att dö. Och skräcken är delvis att vara själv så att jag inte kan få hjälp samtidigt som jag är rädd för att någon ska vara där, då det är att verkligen visa en mindre trevlig sida. Så en förbannad paradox. 
 
Mamma sa till Jeppe att det jag behöver är att han finns där. Vilket han fanns tills det var över. Jag spydde några gånger under kvällen och varje gång fick jag panik. Och han satt brevid mig hela tiden och bara fanns där. Pratade lugnt och sansat med mig när jag började hyperventilera. Baddade min panna. Han fick mig att känna att jag inte var ensam samtidigt som jag inte behövde skämmas trots att det var mindre trevligt. 
 
 
I år är vårt 6:e år tillsammans, men Jeppe har aldrig fått se mig ha ångest såsom jag hade i helgen. Han har ju förstått att jag har den här fobin, men jag tror att han efter i helgen förstår mer vad det innebär att ha emetofobi. Jag sa till honom där och då, att det han gjorde för mig kommer göra stor skillnad för min fobi. Det han gjorde för mig var den finaste kärleksförklaringen någonsin ♡

Ångest.

Jag vill dela med mig av något - något jag vill att ni ska veta. För efter jag berättade om min emetofobi så har jag inte skrivit om det mer. Men det betyder inte att det är över och förbi ...

Sen några veckor tillbaka så har jag haft ångest på daglig basis. Vissa dagar mer och andra mindre. Jag vet exakt vad det beror på, och det handlar enbart om vabruari och min emetofobi. Men trots att jag har full koll på orsaken så har jag just nu svårt att dämpa den ändå. Och just nu så äter den upp all min tid. Den är så jobbig att jag är helt slut när dagen når sitt slut och jag avskyr att det logiska inte spelar någon roll. Jag försöker tänka logiskt men det spelar ingen roll. Och den andra delen av att jag är helt slut, är att jag sköter livet med jobb och familj. Det påverkas inte på så sätt. För det vägrar jag. 

Så jag sliter med ångesten. Och jag sköter livet. 

Sen så vill jag helst inte prata om att jag har ångest, för det ger mig just nu bara mer ångest. Så jag försöker stänga av och sätter på mig dom "glasögon" som jag ska ha (det kan vara jobb/kollega eller mamma eller fru osv) och jag gör det bra. Ångesten finns där men det påverkar inte. Eller jo, det påverkar mig men ingen annan. När jag ser bilden nedan (som är från förra veckan tror jag) så tycker jag att man ser hur slut jag är. Och jag själv kan se ångesten i mitt ansikte.

 
Så förra helgen så behövde jag verkligen tvinga mig själv att försöka kliva ur ångesten så mycket som det bara gick. Att varva ned, ta det lugnt och bara vara. Inte tänka så mycket. Vilket jag stundtals lyckades med. 
 
 
Men ångesten och fobin är ingenting som försvinner, utan det är något jag lär mig att leva med och hantera i mitt liv. Vanligtvis är det inte alls så här mycket, utan vanligtvis jag är medveten om att ångesten kan slå till och jag jobbar dagligen med mig själv och hur jag tänker. Men just nu jobbar jag med att komma ur den här onda cirkeln och komma till en plats där allt inte handlar om att försöka fly. Fly från tankar som är ofrivilliga. 

Emetofobi.

Hela tisdags eftermiddagen och natten till onsdag så snöade det här uppe i Dalarna, så igår morse vaknade vi till MASSOR av snö. Och som ni ser så kom inte granen längre än ut på altan, men den trivs där så länge - den får nästan vara gran på riktigt igen (usch så sorligt, känner jag mig taskig helt plötsligt)

Hur som helst så är det himla mysigt och fint med snö, även om det är lite svårt att gå på promenad med vagnen. Men jag gjorde ett försök och Bernhard satt med stora ögon och tittade på killarna på 4 hjulingarna med plogar framtill som jobbade i full fart för att skapa vägar att gå på. Våran lilla kille är verkligen en kille som älskar fordon. 

 
Efter promenaden så började Bernhard bete sig märkligt; han tackade bland annat nej till att smaka på fetaost. Vilket är en av hans favoriter. Med risk för TMI så fick jag byta en blöja som var mindre trevlig. Sen gav jag fetaosten ett försök till och då åt han den, men han spydde upp den lika snabbt. Sen drack han knappt någon välling, utan somnade och sov 2 timmar. Jag trodde att det var över när han vakna igen, men nej. Han spydde, mindre trevliga blöjbyten, spyor, blöjbyten. Ni förstår säkert, men för att vara extra tydlig - Bernhard har fått sin första maginfluensa. 
 
Och det här med magsjukan är min skräck, och när jag säger skräck så menar jag SKRÄCK. Jag har sen några år tillbaka (tror det är 10 år nu) haft emetofobi (kräkfobi). 
 

Emetofobi är en s.k. specifik fobi. Diagnosen innebär en uttalad och intensiv rädsla eller ångest inför att må illa eller kräkas. Exakt vad man är rädd för kan variera, och det kan t.ex. vara att själv kräkas, att se andra kräkas eller att kräkas bland andra människor. Personer med emetofobi använder sig av särskilda beteenden, s.k. säkerhetsbeteenden, i syfte att minska risken för att hamna i en fruktad situation. Det kan t.ex. handla om att använda handsprit, ta läkemedel, ta reda på om andra är sjuka, alltid ha med sig en påse eller se till att ha sällskap. De flesta har också ett aktivt undvikande av vissa föremål eller situationer som skulle kunna utlösa rädslan. Det kan vara att man undviker t.ex. viss mat, alkohol, personer som varit sjuka, offentliga toaletter, sjukvården, särskilda platser, kollektivtrafik eller graviditet. För att man ska kunna få diagnosen emetofobi behöver rädslan vara överdriven, ihållande (6 månader eller längre)och leda till en funktionsnedsättning socialt, i arbete eller andra viktiga livsområden. 

Klicka här för att komma till källan 

Kanske låter löjligt, men för mig är det ångest och panikångest. Dom första 2.5 åren var jag som förlamad av fobin och jag tyckte det var jobbigt att gå utanför lägenheten så att tex handla eller åka buss kändes som omöjliga projekt. Sen har det blivit bättre, men det är fortfarande ångest och panikångest över det. Mina händer är under perioder söndertvättade och handsprit är min bästa vän. Så jag är den där personen som har mina säkerhetsbeteenden, helt klart, varav 1 är att hålla mig långt borta från någon som är sjuk. 

Men nu när Bernhard blev sjuk så sa jag högt till mig själv att jag är hans trygghet och jag ska inte föra över den här fobin på honom. Han ska inte vara rädd såsom jag är. Och jag är hans mamma så jag håller om honom när han är sjuk. Jag klär av honom hans nerspydda kläder och låter honom duscha när han kräkt ner sig. Jag sitter i all kräk- och bajslukt utan att oroa mig för att bli sjuk själv. Kanske låter löjligt för vissa av er och det kan jag förstå, om man inte lider av fobin själv. Men tro mig när jag säger att det är stort att ha emetofobi och ett barn med kräksjukan och klara av det.

Powered by Jasper Roberts - Blog