Stay at home mom vs working.

För 1 år sen så var jag mammaledig, men på min visionstavla så fanns målet att få ett jobb som jag i oktober 2017 hade haft några månader. Och det blev ju min verklighet, för jag jobbar som enhetschef idag och det har jag gjort sen i maj (6 månader). 

Och när jag tänker tillbaka 1 år så var det verkligen helt rätt att jag var mammaledig - vi var nyinflyttade så vi hade både ett hem att komma i ordning i, komma till ro i en ny miljö (vilket vi gjorde fort) plus att vi skulle finna vår plats här i Dalarna. Och det var så mysigt att få göra det tillsammans med Bernhard under dagarna - han och jag på landet med all tid i världen och massor att upptäcka. Tyvärr så kände jag nog inte det helhjärtat där och då, då mina tankar var på att hitta ett jobb - men jag kände det iaf 50% av tiden. 

 
Och idag 1 år senare så kliver jag upp 04:20 varje dag och kommer hem ca 17:00-17:30, så jag får ungefär 1 till 1.5 timme tillsammans med Bernhard innan han somnar. Och jag gör så gott jag kan med ambitionen att vara en närvarande och bra mamma på veckodagarna. På lördagar och söndagar får vi ju betydligt mycket mer tid tillsammans och då gör jag allt jag kan för att ta igen för all missad tid i veckorna. 
 
 
Jag älskar att jobba. Jag älskar att umgås med Bernhard. Och jag önskar att det fanns ett sätt så att jag kunde göra båda lika mycket, men det är ju tyvärr omöjligt. Men då önskar jag att det iaf fanns ett sätt så man kunde få lite mindre dåligt samvete, för det är något jag ofta har. Och det är då över att jag är borta för mycket eller att jag inte är perfekt när jag väl är hemma. Men det ligger ju hos mig, så ...
 
Är det inte lustigt hur det funkar? För 1 år sen gick jag och funderade på hur jag skulle lyckas lösa ett jobb. Och idag går jag runt med dåligt samvete för att jag missar så mycket tid med världens bästa lilla kille. 
 
Mycket händer med livet på 1 år. Mycket händer med en själv på 1 år. Och mycket händer med Bernhard på 1 år. Och jag har blivit påmind om att vara noga med att vara här och nu när jag får tid tillsammans med honom för han är bara där han är nu, NU och tiden flyger fram. 
Bea

Jag vet inget annat än att vara hemma-mamma jag...
Var ju redan sjukpensionär (bilolycka) när jag fick vår son. Men... jag kan relatera till situationen, då min syster känt som dig. Hon blev tidigt ensamstående mamma efter ett minst sagt turbulent uppbrott. Jag går inte in närmare på det - men hon hade/har inget val: ska dom överleva hon och barnet, måste syrran jobba! Jag och mamma stöttar och hjälper då vi kan. Och vet du..? Det är inget fel på flickan nu vid 6 års ålder ❤️ Tänk lite så om du kanske känner skuld - Bernhard mår ju bra, har kärlek omkring sig, är söt som socker och kommer bli en fin ung man 💙 Du gör ju ett sjuhelsikes bra jobb och ser till att ni har tak över huvudet.
Många Kramizar 🤗

rebecca

Så bra skrivet! Och som jag vet att du har skrivit tidigare, detta är ju en period. Och så är det ju, ibland jobbar man mer och ibland mindre. Men visst får man dåligt samvete när man inte kan vara så mycket med sitt barn som man vill..men så är det i perioder och tycker inte alls du ska ha dåligt samvete. Kram på dig!

Svar: Kram på dig :)
Lillahell

Powered by Jasper Roberts - Blog