Vuxit som person.

För ca 10 år sen så fick jag uppleva panikångest och ångest för första gången, vilket var otroligt obehagligt och det tog mig ganska många år att kliva ur det och börja leva som vanligt istället för att leva genom min ångest. Jag har skrivit om det ur en annan synvinkel tidigare, ni hittar det här. Och nu när det gått så lång tid sen min första ångestperiod så har jag mer oros tankar, då jag hittat ett sätt att hantera det. 
 
Men sen så kom det helt plötsligt smygandes och det hoppade på mig när jag minst anade det. Det var i början av oktober och jag satt i bilen på väg mot jobbet. Det tar mig ca 60 min att köra till jobbet och när jag hade typ 15 minuter kvar så bara vänder allt - jag blir illamående, händerna domnar bort, det kommer som ett tryck över bröstet och jag får en rejäl panikångestattack. Så jag tryckte på bromsen, svängde om och börjar köra hemåt. Där och då trodde jag att jag var på väg att bli magsjuk och jag trodde det var därför jag mådde som jag gjorde.
 
Men sen när jag skulle köra bil igen 2 dagar senare så blev det likadant, och då förstod jag att ångesten var tillbaka i fullt format. 
 
(null)
 
Och att få panikångest när jag körde bil va så hemskt. Jag gjorde allt för att fokusera på körningen och jag körde extra långsamt - jag hade ALDRIG kört om jag trodde jag va farlig i trafiken. Vid första tillfället ringde jag tex Jeppe också och sa att om det krävs så ställer jag bilen så får du hämta mig. Men jag tog mig hem - det tog mig ca 1 timme och jag fick stanna en gång och gå ur bilen men jag tog mig hem. Andra gången förstod jag var det va och då fick jag lov att andas och hantera det. 
 
Efter de här bilturerna så har jag blivit lite nojig när det gäller att köra bil själv, för jag vill inte uppleva det där igen. Det var liksom stundtals som det kändes som att jag klev utan för min egen kropp och allt var så overkligt. Men trots att jag är nojig så kör jag bil, skillnaden är bara att nu är jag medveten.
 
(null)
 
Jag är medveten om vad som kan ske om jag är i riktig obalans och att jag måste ta det lugnt och vara i stunden så att jag minimerar riskerna att hamna där igen. Och jag är faktiskt stolt över mig själv - ja menar, för 10 år sen så slog det mig hårt och att komma tillbaka tog sin tid. Den här gången får jag svart på vitt hur långt jag kommit när det gäller just allt kring ångesten och att jag har vuxit som person. 
Powered by Jasper Roberts - Blog