Här och nu ❤️

När jag hade varit på själavården och fått med mig sagan "flickan med svavelstickorna" så skulle jag läsa historien och analysera varför jag valt just den sagan. Och när jag började analysera så slog det mig hur avstängd jag är, eller hur jag stänger av för att jag är rädd för att vara i känslan. Att våga känna. Varför det slog mig just under analysen av sagan vet jag inte, men det var iaf då det slog mig. 
 
Och om jag ska försöka förklara det så handlar det om att jag vågar känna negativa känslor, men inte positiva. Inte fullt ut. Jag vet hur man hanterar det negativa och jobbiga känslor, men jag vet inte hur man lever i det positiva. Och det gör mig rädd för det positiva och glada. Exempelvis så vet jag hur mycket jag älskar Jeppe och Bernhard, men jag vågar inte vara i känslan helt ut. 
 
Och det beror delvis på att jag inte vet om jag kan hantera den känslostormen men det beror även på att jag vet att det inte alltid finns där då livet är toppar och dalar och sen massa små vågor där emellan. Och jag verkar tro att jag inte klarar av att det ska försvinna, även om det bara är för en liten stund.
 
Det var ett uppvaknande som lämnat mig med många frågetecken som jag ser fram emot att reda ut, så att jag kan lära känna mig själv och leva mer än vad jag gör just nu. För jag vill vara helt och fullt i stunden och i känslan när det gäller livet, och speciellt när det gäller min lilla familj. Att vara här och nu, fullt ut - inte bara fysiskt utan psykiskt, själsligt och känslomässigt. För om jag är närvarande fullt ut när jag lever, så kanske jag inte skulle vara så rädd för döden och för att skiljas åt. 
 
(null)
 
(null)
 
(null)

Powered by Jasper Roberts - Blog