Ångest.

Jag vill dela med mig av något - något jag vill att ni ska veta. För efter jag berättade om min emetofobi så har jag inte skrivit om det mer. Men det betyder inte att det är över och förbi ...

Sen några veckor tillbaka så har jag haft ångest på daglig basis. Vissa dagar mer och andra mindre. Jag vet exakt vad det beror på, och det handlar enbart om vabruari och min emetofobi. Men trots att jag har full koll på orsaken så har jag just nu svårt att dämpa den ändå. Och just nu så äter den upp all min tid. Den är så jobbig att jag är helt slut när dagen når sitt slut och jag avskyr att det logiska inte spelar någon roll. Jag försöker tänka logiskt men det spelar ingen roll. Och den andra delen av att jag är helt slut, är att jag sköter livet med jobb och familj. Det påverkas inte på så sätt. För det vägrar jag. 

Så jag sliter med ångesten. Och jag sköter livet. 

Sen så vill jag helst inte prata om att jag har ångest, för det ger mig just nu bara mer ångest. Så jag försöker stänga av och sätter på mig dom "glasögon" som jag ska ha (det kan vara jobb/kollega eller mamma eller fru osv) och jag gör det bra. Ångesten finns där men det påverkar inte. Eller jo, det påverkar mig men ingen annan. När jag ser bilden nedan (som är från förra veckan tror jag) så tycker jag att man ser hur slut jag är. Och jag själv kan se ångesten i mitt ansikte.

 
Så förra helgen så behövde jag verkligen tvinga mig själv att försöka kliva ur ångesten så mycket som det bara gick. Att varva ned, ta det lugnt och bara vara. Inte tänka så mycket. Vilket jag stundtals lyckades med. 
 
 
Men ångesten och fobin är ingenting som försvinner, utan det är något jag lär mig att leva med och hantera i mitt liv. Vanligtvis är det inte alls så här mycket, utan vanligtvis jag är medveten om att ångesten kan slå till och jag jobbar dagligen med mig själv och hur jag tänker. Men just nu jobbar jag med att komma ur den här onda cirkeln och komma till en plats där allt inte handlar om att försöka fly. Fly från tankar som är ofrivilliga. 
Eleni

Förstår dig i varenda ord du skriver. Precis allt stämmer in på mig med. Något jag också kämpat med i så många år! Det enda som hållet min ångest lite lägre under februari just i år är att barnen haft vattkoppor och vi därför fått isolerat oss från allt annat. Vilket nästan känns skönt. Kram till dig! Du gör det bra!

Svar: Jag förstår precis hur du menar, när du skriver att det nästan är lite skönt med vattkoppor för att slippa sociala sammanhang just nu. Det är verkligen ångest. Tack ! Du gör det också bra .
Lillahell

Powered by Jasper Roberts - Blog