1 månad senare.

4 veckor har gått och i lördags när jag mätte och ställde mig på vågen så blev jag otroligt ledsen över att det knappt är någon skillnad. Jag är noga med min kost och jag ger 100% när det kommer till träningen, men likt förbannat så har jag fastnat och står still. 

När jag tittar på bilderna så ser jag att det hänt saker, så jag tänker inte ge upp - finns inte en chans. Besvikelsen handlade bara om att jag hade önskat att vågen/måtten skulle visa något så att jag kunde se resultat även där, för det är en del av motivationen. 

Men istället för att lägga för mycke vikt vid att vara ledsen så började jag fundera på vad jag själv kan göra utöver träningen och maten, och det jag tänker börja med är att vara noga med sömnen. Jag ska se till att somna senast 22.00 varje kväll så att jag får så mycket sömn jag bara kan få varje natt, då det spelar stor roll gällande återhämtningen efter träningen.  

#teamsandrafriberg

Själavård.

Jag är en person som är EXTREMT rädd för döden - både för att jag själv en dag ska dö, men även för att andra i min närhet ska gå bort. Rädslan är ibland så stark så att den förlamar mig. Och av någon anledning så har jag den senaste tiden haft en del ångest kring det här, så jag bestämde mig för att försöka reda i det. Försöka ge mig på lite själavård. 

Så jag tog kontakt med kyrkan och frågade om jag kan prata med någon där kring det här, då alla diakoner och präster har en samtalsutbildning och tystnadsplikt. Plus att det är något dem delvis arbetar med, existentiella frågor. 

Och igår var jag där och pratade för första gången - samtalet varade i lite över en timme och jag grät några gånger. Men jag gick ändå därifrån med en känsla av att vara lättare. Jag var fortfarande rädd för döden när vi var klara, vilket jag förstod att jag skulle vara - men det känns som det kan komma något bra ur det här. Lite därför jag kände mig lättare. Ibland är tårar och att gråta något bra för själen.
 
Så jag och diakonen ska ses och prata igen. Jag har två mål och det är att sluta vara rädd för döden samt att våga lita på att jag kommer klara av att hantera den dagen någon i min närhet går bort. Det är dit jag ska. 
 
The eyes are the window to the soul
Powered by Jasper Roberts - Blog