Carolina Gynning.

När vi började få ordning på vardagsrummet så fick vi upp en möbel på väggen (från IKEA) - den var först tänkt som TVbänk, men det blev ett vitrinskåp. Och jag tycker den passar super bra in och jag älskar att det är där inne jag förvarar allt jag och Jeppe fått från Carolina Gynnings samling. 

 
Det var någon som sa till mig att Carolina Gynning 
är lite som en ny och modern Lasse Åberg.  

Kärleksförklaring ♡

Jag har ju tidigare berättat om min emetofobi och hur jag kämpar med den i min vardag. Något Jeppe är medveten om - han vet om min rädsla och att jag har ångest kring det. Men låt mig nu berätta hur fantastisk den här mannen är - mannen i mitt liv. 
 
I lördags kväll hade jag super ont i magen och ångest, panikångesten smög sig på. Jeppe försökte förstå vad jag behövde för att må bättre, så jag bad honom prata med min mamma - hon har ju varit med tidigare. Och när hon svarar i telefon och Jeppe säger hej till henne så börjar jag kräkas - ångesten är ett faktum och jag får fram några "hjälp". 
 
Min ångest och panikångest bygger på att jag är rädd för att dö av att jag kräks. Kanske låter helt konstigt, men så är det. Och när jag blir rädd så börjar jag hyperventilera, vilket gör att jag känner mig svimfärdig vilket landar i att jag tror att jag ska svimma, slå i huvudet och dö. Eller att jag ska kräkas så mycket så att jag inte hinner ta ett andetag, vilket slutar med att jag dör. Alla vägar leder till att jag kommer att dö. Och skräcken är delvis att vara själv så att jag inte kan få hjälp samtidigt som jag är rädd för att någon ska vara där, då det är att verkligen visa en mindre trevlig sida. Så en förbannad paradox. 
 
Mamma sa till Jeppe att det jag behöver är att han finns där. Vilket han fanns tills det var över. Jag spydde några gånger under kvällen och varje gång fick jag panik. Och han satt brevid mig hela tiden och bara fanns där. Pratade lugnt och sansat med mig när jag började hyperventilera. Baddade min panna. Han fick mig att känna att jag inte var ensam samtidigt som jag inte behövde skämmas trots att det var mindre trevligt. 
 
 
I år är vårt 6:e år tillsammans, men Jeppe har aldrig fått se mig ha ångest såsom jag hade i helgen. Han har ju förstått att jag har den här fobin, men jag tror att han efter i helgen förstår mer vad det innebär att ha emetofobi. Jag sa till honom där och då, att det han gjorde för mig kommer göra stor skillnad för min fobi. Det han gjorde för mig var den finaste kärleksförklaringen någonsin ♡

Låtsasgråter.

Något som kommit på senaste tiden som jag inte trodde skulle hända oss på det sätt som de blivit, är att Bernhard låtsasgråter. Han får små anfall av trots och han verkligen slänger sig och gråter som om han gjort sig riktigt illa. Innan vi blev gravida och under min graviditet så sa jag att så skulle inte mitt barn bete sig. Jag skulle bara lugnt och sansat förklara att så gör man inte - jag skulle inte tillåta det. 

Men nu är vi där. Nu låtsasgråter han flera gånger om dagen. Och den där planen jag hade innan, den funkar inte. 

 Skulle fota en bild på Jeppe och Bernhard utan att B märkte och fick då med ett litet anfall av trots och låtsasgråt
 
Hur gör/gjorde ni andra föräldrar som har barn som låtsasgråter?