Känsligt ämne och heta debatter.

Igår var Bernhards farmor på besök och när Jeppe, Bernhard och hon var på Triangeln så köpte hon lite nya kläder till Bernhard. Han har ju bytt till storlek 80 nu och vi har hunnit köpa en del kläder men de är aldrig fel med mer. Så tack så hemskt mycket famor !

Och två saker av allt hon köpte var dom här två tröjorna, som jag bara ÄLSKAR. Jag tycker bara dom är så himla söta och coola på en och samma gång. Riktigt så där pojkiga. 

 
 
Och jag kunde inte ana att jag skulle bli en sån mamma som köper allt i pojkfärger och med pojkigt tema - men det är något jag gjort sen han föddes. Jag tycker han är super söt i allt från superhjältekläder till en björndräkt till en Mickey Mouse outfit. 
 
 
 
 
 
 
 
Jag vet att det är vi som föräldrar som visar våra barn allt som har med skillnad och likhet, kön och genus och pojkigt och flickigt att göra. Jag vet att det är ett känsligt ämne och att det kan bli heta debatter kring ämnet, men jag har inte lagt massa tanke bakom det. Utan vi köper de vi tycker är fint. Och skulle Bernhard vilja köpa kläder i exempelvis rosa, rött, lila när han blir äldre och är med och handlar så gör vi självklart det. Men just nu, när det är vi som handlar och tar besluten så blir det pojkkläder. 

Sentimental deluxe.

Jag skrev ju tidigare om att jag blivit mycket mer sentimental sen jag fick barn, och nu när vi ska flytta så är det verkligen sentimental deluxe. Ett bra exempel var igår när vi tvättade nere i tvättstugan och de slår mig
 
"De här är sista gången vi tvättar här"
 
Och sen gick jag runt med känslan att jag måste verkligen ta vara på den här tvättiden - låter säkert helt koko, men då är jag mer än gärna koko. För jag är JÄTTE glad över att flytta och ser verkligen fram emot det, men samtidigt så är det här jag va gravid och de här var Bernhards första hem. Det var här som vi fick uppleva att vara gravida samtidigt som livet hände.
 
 
Det var hit han kom efter BB och vi blev en liten familj. 
 
Oktober 2015. 
 
Och det var här han spenderade nästan hela sitt första år och gick från att bara vara bebis till att lära sig allt från att lipa till att skratta.
 
 
Så det är så mycke fina minnen som finns här i lägenheten, som jag förknippar med lägenheten. Så även om jag med glädje i hjärtat packar och ser fram emot Dalarna, så är det minnen som vi delvis lämnar här. Visst dom finns med oss i tanken, men dom finns även här i lägenheten. Så jag är jätte glad att jag har filmat och tagit kort så mycket som jag gjort. Speciellt nu när jag är sentimental deluxe. 

Oroa mig eller fortsätta tro?

 

 
Det är så förbannat viktigt att komma ihåg de här. Förra veckan tog jag klivet och "here goes nothing", så nu måste jag fortsätta tro på att det blir min verklighet.